Gök (Cuculus canorus) är en fågel i familjen gökar inom ordningen gökfåglar.[2] Den är främst känd för sitt lockläte och för att den lägger sina ägg i andra fåglars bo, så kallad häckningsparasitism.
Utseende och läte
[redigera | redigera wikitext]
Göken är en medelstor, slank fågel med lång rundad stjärt och spetsiga vingar. Den är 32–36 centimeter lång. Honan är oftast något mindre än hanen. Vingspannet är mellan 54 och 60 centimeter och vikten upp till 160 gram. Den påminner i flykten om en liten falk eller en sparvhök. När den sitter, ofta helt öppet på stolpar och dylikt, hänger den ofta med vingarna under kroppen medan den lyfter stjärten.
På ovansidan, samt på hals och bröst är hanen blågrå med brungrå vingar. Stjärtpennorna är svarta med vita spetsar och vita småfläckar. Nedre delen av bröstet, buken och kroppssidorna är vitaktiga med svartgrå tvärband. Honan har växlande färg. Ibland liknar den hanne
•
Till höger ses en gökunge i boet. Rörsångaren (Acrocephalus scirpaceus) matar den flitigt trots att den är större sångaren själv. Gökungar brukar kasta ut värden egna ägg eller ungar ur boet, så att de blir ensamma kvar på täppan. Till vänster ses en gökhona. Ett fåtal honor är rostbruna, som denna, annars är både honor och hanar grå. Med sin randiga fjäderdräkt påminner göken om en rovfågel, till exempel en sparvhök. Detta gör att värdföräldrarna ofta flyr, när göken kommer, och därför inte ser att gökhonan lägger ett ägg i deras bo. Men det förkommer också att värdarna mobbar göken, ger ifrån sig varningsläten och försöker driva bort den. From Encyclopedia of Life, courtesy of Per Harald Olsen under this Creative Commons Lic
•
Göken sjunger på sista versen – veckans fågel
Fortfarande kan man som fågelskådare vakna av att en gök gal in morgonen. Men nu i början av juli sjunger gökarna på sista versen. Snart är det dags för de vuxna fåglarna att dra iväg – i alla fall en bit söderut. Kvar blir ungarna i sina respektive värdfåglars bon, och det lär dröja ännu en månad eller två innan även ungarna ger sig iväg.
Under senare tid har såväl skandinaviska som brittiska studier lärt oss mycket nytt om gökarnas resor. Vi visste tidigare att europeiska gökar övervintrar ganska långt söderut i Afrika, vid eller strax söder om ekvatorn i Kongo och angränsande länder. Men vilka vägar de tog och hur snabbt flyttningen gick var dåligt känt. Det är först med hjälp av satellitsändare som vi kunnat följa gökarna mera i detalj. De allra senaste åren har intressanta rön publicerats såväl från Sverige och Danmark som från Storbritannien.
De adulta gökarna lämnar sin respektive häckningsområden tidigt, ofta redan under först