Hur låter morkulla
•
Morkulla (Scolopax rusticola)
Oftast uppmärksammar man lätet först, det skarpa pissp hörs på långt håll, först på närmare håll hör man att det varvas med ett läderknarrigt: oårt oårt.
Så har man den plötsligt rakt ovanför sig – med långsamma vingslag ror den genom lufthavet. Mötet blir kort, men står man kvar är det mycket möjligt att den kommer tillbaka igen på nästa varv.
På nära håll ser morkullan ganska dråplig ut på grund av ögonens märkliga placering långt bak och högt upp på skallen. Vitsen med att ha ögonen placerade på detta vis är att fågeln kan se 360-grader runtomkring sig i horisontalplanet och dessutom ser hela himmelskupan ovanför sig. Utan att vrida på huvudet.
På så vis upptäcker den annalkande faror. När den letar mat använder den däremot inte synen alls, utan känner sig för med näbben i jorden. Favoritfödan är daggmaskar. Studier har visat att en morkulla kan trycka i sig mask motsvarande sin dubbla kroppsvikt på 24 timmar!
(Scolopax rusticola)
•
Morkulla
Morkulla (Scolopax rusticola) är en fågel inom familjen snäppor som förekommer över stora delar av de tempererade och subarktiska områdena av palearktis och som olikt många arter i familjen påträffas i skogsområden.
Kännetecken
[redigera | redigera wikitext]Utseende
[redigera | redigera wikitext]Morkullan är en rund och kraftig fågel, med en lång rak näbb. Kroppslängden kan uppgå till 38 cm, inklusive den upp till 7 cm långa näbben. Vingspannet är 56–60 cm och den väger ungefär 300 gram.[källa behövs] Morkullan är spräcklig i svart, askgrått och rödbrunt på ovansidan, med vitaktig undersida, som har rostgul anstrykning och bruna, vågiga streck. Näbben är blekt köttfärgad, med svart och rundad spets. Ögonen är stora och är placerade mycket långt bak på huvudet, vilket har lett till att Morkullan har ett lika stort binokulärt synfält rakt bakåt som rakt framåt. Huvudets och nackens svarta teckning är tvärgående. Vingpennorna är svartbruna, me
•
Fågelsånglektion #18: Vaktel, kornknarr, morkulla, nattskärra, gräshoppsångare, flodsångare och vassångare
Vi börjar med två som hör till jordbruksmarker, mest i södra Sverige.
Vakteln är en pytteliten hönsfågel som trots sin ringa kropp ändå hörs ganska väl när den sätter igång att låta i sin mycket bestämda snärtiga rytm, alltid trestavigt såhär: Twitt twiditt. En gång i sekunden ungefär, och detta upprepas några gånger, ett halvdussin kanske. Sen är det tyst en stund innan den sätter igång igen. Twitt twiditt, twitt twiditt, twitt twiditt ... Lite resårbandssnärtigt.
Kornknarren upphäver också sin stämma taktfast, i samma tempo ungefär, men låter helt annorlunda. Det envisa, hesa raspandet i nån sorts ihärdig tvåtakt, kan nog inte förväxlas med nåt annat. Man förstår varför den har fått det vetenskapliga namnet Crex crex! Ja och det svenska namnet kornknarr också för den delen.
Flyttar vi oss in i skogen så är nog den mest välkända n